Sten Tiden
Underst på en bädd av grå granit
Ett stort block bergtagen i stenbrottet Wasasten i Mångsbodarna.
Mer än sex ton sten i ett stycke Älvdalskvartsit
Ett sten minne på mer än 20 miljoner år, av tid och evighet.
Överst på en bädd av luft
Grönsvart diabas, full av sprickor och hemligheter
Kanske kommen som meteorit på den tid då Siljan föddes
Ett oförutsägbar sten minne, en gäst i tid och evighet.
Därinvid en glänsande skärva till låns
Blybergs Porfyr i hemligheternas spegel av tillfälligheter
Rikedomen, råvarorna, handverket, vårt tidevarv
Vårt lån av evigheten
Urhavet visar sej i fossila vågor på urstenens sidor.
Inuti leker linjerna ömsom kvartsit och ömsom sand
sina parlekar, rakt genom hela stentidens längd.
Det brusar om blocket, vinden lekte kring dessa sidor.
När jag är tyst kan jag höra tiden, forma och formas.
Havet kluckar inuti stenen men endast för den som lyssnar.
Jag leker att Stentiden kommer igen och spelar oss ett spratt.
Allt stannar upp ett litet ögonblick, återupprepas i ett ögonkast.
Vi får se ögonblickets betydelse i tidens hav.
Som en blänkande spegel hänger den gröna meteoriten,
strax ovanför oss, kanske utan att falla just nu.
Varför ser vi inget?